Delar av boken kan jag känna en samhörighet till, när det gäller uppslukande av professionen och arbetet. Det där att saker ramlar på en och man slukas av att lösa problem. Därtill en resa som arbetargrabb till en tillvaro som är långt ifrån där resan började. Där GW så bra beskrev att han klev på tåget men lämnade Gustav grabb på perrongen.
Boken beskriver yrkeslivet från den akademiska världen och den närvarande verkligheten där brotten begicks. Fascinationen över hur brottet gått till, inte vem som gjorde vad och vad eventuella motiv som låg bakom. Hur han med hjälp av statistiken kunde leda till fall framåt, som den vetenskapliga detektiven. Där tre enkla grundregler gäller:
- "Gilla läget"
- "Inte krångla till det i onödan"
- "Hata slumpen"
- Vem är offret?
- Var inträffade brottet?
- När inträffade brottet?
- Hur genomfördes brottet?
- Varför genomfördes brottet?
- Vem var det som begick brottet?
Allt detta är även grunden för att skriva en deckare, utan att fladdra ut i drömmar, över hur man leder ett brott fram till lösning. Därtill återger han brott som inte löst för att spaningarna inte gjort det gedigna arbetet, med att svara på frågorna ovan. Dessa fall är Catrine da Costa, Helena Andersson, dubbelmordet i Brattås och mordet på Ulla Andersson.
Utöver dessa yrkesberättelse, från den vetenskapliga detektiven, får man stifta bekantskap med den officiella byråkraten på Rikspolisstyrelsen och Regeringskansliet. Många är det offentliga utredningar Leif GW stått som sakkunnig i.
I 97 kapitel, 543 sidor och nio delar fås en samhällshistoria kryddat med personliga framgångar och bakslag väl värda att grotta ned sig i.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar