En vacker september dag lyfte jag från Arlanda till Bryssel. Dagen var vigd för att prata samarbete om SME-frågor. Dagen var varm och solig som bara en september dag kan vara. Väl ner i Bryssel var det bara att kliva på utan att visa passet. Sverige var med i Schengen.
I Bryssel tog diskussionerna vid om hur vi skulle kunna ha gemensamma förhållningssätt för att utveckla små- och medelstora företag i Europa. De inledande diskussionerna landade väl bedömde jag. Vi avrundade på en liten mysig kvarterkrog innan det var dags att ta tåget tillbaka till flygplatsen.
Väl tillbaka möttes jag av kravet på att visa passet. Tänkte i mitt stilla sinne att det var en tillfällighet. Senare skulle det visa sig att det blivit en permanent företeelse. Väl inne på internationellt område gjorde jag min vanliga tur i butikerna för att få med mig något hem. Lite trött segnade jag ned på ett kafé.
Slängde ett öga mot TV-skärmen och undrade vad det var för Die Hart film som visades. Efter någon minut gick det upp att det var på riktigt. Det första bildena kablades ut från Pentagon. Därefter växlades det över till NY och Twinntower. Skakande bilder.
Eftersom tiden led var jag tvungen till gaten. Väl på planet blev vi stående på plattan i 30 minuter innan vi fick tillstånd att lyfta. Väl på Arlanda ringde jag min forna partner som började snacka om att tornen hade rasat. "Du skojar" var min första reaktion. Tornen stod ju kvar när jag lämnat Bryssel.
Väl hemma, framför teven, kunde jag konstatera att utsagan var rätt. Den natten blev det inte mycket sömn. Det märkliga i allt detta var när jag vaknade upp till nine twelve var luftrummet över Europa stängt.
Så här tio år efter nine eleven är minnena fortfarande både kristallklar som overkliga. Terrorn lär inte sluta men vi kan bara hoppas att något likande inte inträffar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar